hej kära läsare!

jag är nu tillbaka efter bågra dagars uppehåll, jag har bott hos alex sen i tisdags, fast det var egentligen inte meningen från början....
     I måndags skjutsade alex ut mig till sommarhuset, jag skulle bo där i några dagar, tänka igenom allt och ta in det, jag har på något sätt ändå inte erkänt för mig själv att pappa är borta.
      Jag var iaf ute vid huset vid klockan sex på kvällen, jag gick inte in i huset förrän klockan sju, då gick jag in i hallen och lämnade mina grejer, sen tog jag en joggingrunda runt ön, det tog knappt en timme, så den är inte särskilt stor, som ni förstår!
     När jag var tillbaka fanns det ingen återvändo, jag var ju trots allt tvungen att duscha. Det var annorlunda mot hur jag kom ihåg det, allt var så vitt, färglöst. Inget liv i huset, jag är ju i och för sig van vid en hel familj där, men ändå.
     Ingen tv, vem har tänkt på det där? Vi har ju inte varit där sen man blev tvungen att ha boxer/parabol och så. Det fanns inte mycket att göra, jag satte mig på gungan i trädgården, grät. Sov.
     Vaknade. Klockan var 02:37. Får panik. Gråter. Rusar ut. Springer till hamnen. Ringer alex. HAn hämtar mig. Åker till honom. Somnar i hans famn, gråtande. Vaknar i hans säng. Klockan är 14:00. Lapp på bordet han jobbar. Sover lite till. Vaknar 17:00 när alex kommer hem.
     Vafan tänkte jag på? Det är ju klart som korvspad att jag aldrig skulle klara en natt där. Inte själv iaf.
     Alex följde med och hämtade mina grejer i huset, han sa att jag fick bo hos honom i några dagar om jag ville. Såklart tackade jag ja, min lägenhet renoveras (fuktskada i delar av hyreshuet så de måste kolla igenom alla lägenheter) och mamma och syster är bortresta.
     Alex väntar, måste gå. Men jag har dragit en viktig slutsats - jag bör nog låta huset vara. så länge.

Hej kära läsare!
Va riktigt nere igår morse, hade liksom noll livslust. Det gick så långt att jag började städa, fatta! JAG! STÄDA! Noway att det brukar ske frivilligt..
     I varje fall hittade jag ett kort på mig när jag var sex, sju år, framför vårt sommarhus i skärgården. Då slog det mig att den har stått öde sen tre år tillbaka, sista sommaren jag var där var jag 14. Plötsligt kände jag att jag var tvungen att åka dit, bara för att, liksom.
    Jag drog mig ner till hamnen och liftade med en jättesjyst kille ut till den lilla ön vårt sommarhus ligger på, han hette Alex och va 19. Dessutom fick han egentligen inte köra båten för sin pappa, men det sa han inte förrän efter vi kommit fram! Annars hade jag faktiskt inte tolererat det, men han gjorde det för min skull, sa han (a). Fler sådana människor, tack!
     När jag närmade mig huset kändes det inte som en lika bra idé längre, jag var tvungen att sätta mig på en bänk för att samla kraft först, sen kom jag upp till huset, det ligger på en kulle.
     Jag gick aldrig in i huset.
     När jag stod framför dörren, och höll i handtaget, kunde jag bara inte öppna. Det var en spärr som tog emot, det gick helt enkelt inte.
     Tårarna vällde upp.
     Paniken vällde upp.
     Hur kom jag på den där jävla kassa idén?
     Nu ville jag bara hem, jag rusade ner till hamnen och tårarna strömmade ner för kinderna, när jag stod vid den lilla hamnens kant slog det mig. Hur fan skulle jag komma hem!?
     Jag skrek, jag vet inte vad, men skrek gjorde jag. Ropade ut till havet, till pappa. Sen satte jag mig på kanten och grät.
     Gruset knastrade. Någon kom gående och satte sig bredvid mig. "Hur är det egentligen?", det var alex. (förlåt att jag är en så svag jävel som inte ens kan se ett hus utan att börja lipa) Jag grät som ett barn mot hans axel, och snorade säkert ner han tröja också. Sen skedde en fantastisk konversation, jag kommer nog aldrig glömma den.
     Jag: Varför är du här? 
     Alex: Hur hade du tänkt komma hem? 
    
     Vi åkte tilbaka till fastlandet strax efter det, sen följde han mig hem - meddela mig, kära läsare, om ni någonsin finner en omtänksammare person. 
     Kära läsare, ni förstår säkert inte varför det var såhär, men jag ska försöka berätta.
     Min pappa dog för tre år sedan, och det sommarhuset var hans allt, så sen dess har vi inte varit där, varken jag, mamma eller min syster. Därför var det så svårt igår. Men jag ska dit igen, någon dag. Det måste jag .

Tack kära läsare, förlåt för det här.

Jag tror att jag ska börja skriva en bok, igen... Det blir väl ungefär femtielfte gången, men den här gångon ska den bli klar! Kan ni hjälpa mig lite på traven? Jag har tre förslag;

- en självbiografisk bok, ni vet inte mycket om mitt liv, och det ska ni vara glada över. Jag har inte alltid varit så som jag är idag, och jag har haft många dåliga dagar. Så den boken ska handla om vad jag kallar "mitt förra liv", hoppas att det kan hjälpa andra.
- två unga tjejer (17, 18 år...), en med utländskt ursprung och helt galen, den andra som alltid är med sin väns idéer, trots att hon inser att det kommer spåra ur. Boken inleds med att den första tjejen drabbas av cancer, och får reda på att hon troligtvis kommer dö innan året är slut. Under bokens gång inser de båda tjejerna att de är lesbiska.
- en kille och en tjej som är tvillingar, tjejen får allt serverat på silverat, men drömmer om att klara sig själv och utöva det hon gillar mest - fotboll. Killen kämpar för att överleva i skuggan av sin snygga och begåvade syster, han försöker få sitt band på kartan, men utan familjestödet är det svårt. Han är också en talang inom surfing.

Så, vad tycks? Tredje är lite tänkt som ett filmmanus....

måste bara observera: döm inte min blogg efter rubrikerna, jag vet att de suger .

idag har det hänt totally nothing, sov till elva, käka frukost, pratade i telefon, sen har jag suttit och fnderat på om jag ska tapetsera om i lägenheten, det vore trevligt :)
     eftersom jag har brist på detaljer från mitt liv, laddar jag upp några urläckra klänningar! jag har själv upptäckt att jag gillar den här modellen, hoppas att kunna fånga tittare på det sättet, jag med, en vacker dag...

38 euro, asos.com


28 euro, asos.com


25 euro, asos.com


20 euro, asos.com

20 euro, asos.com

Vilken är eran favorit?

hej igen, kära läsare!
tyvärr har jag inte bloggat på några dagar, men så här kommer det INTE vara i fortsättningen, det lovar jag.

Okej, lite om mig själv då. Jag heter Zooey, och ja, jag är helsvensk och Zooey är mitt riktiga namn, jag är 17 år och bor ensam i en 2:a i Stockholm.
För tillfället är jag singel, och det är jag jävligt nöjd med. Ni förstår, jag är väldigt målmedveten och satsar stenhårt på min karriär, så om han inte är den jag vill leva resten av livet med, är en kille bara till besvär, haha. Ta inte illa upp nu, boys!
Min karriär då, drömmen är att slå igenom internationellt som modell eller skådespelerska. Jag går på estetisk linje på gymnasiet, men jobbar också som modell. Nog om det.
På fritiden gillar jag att festa, men jag är inte typen som häller i mig massa sprit, fast visst blir det några cider. Har ni någon gång tänkt på hur onyttigt alkohol är? Det för mig vidare till ett av mina andra intressen - träning & hälsa.
Jag älskar att träna och är även intresserad av det här med rätt kost, dessutom ger det mycket bättre resultat än om du bantar.
Såklart har mina vänner en väldigt stor del av mitt liv, det är de som gör mig! Ett favoritsätt att fördrova tiden på är också att shoppa, jag menar vilken tonåring gillar inte mode?
Det yttre då, jag kan inte påstå att jag är missnöjd med mitt utseende, visst hittar man alltid skavanker på sig själv, men rätt och slätt är jag faktiskt ganska snygg.
Jag är 1.77 lång, har långt blont hår och väger 63 kg, jaa, vad ska man säga mer? Gröna ögon. Haha.