hej kära läsare!

jag är nu tillbaka efter bågra dagars uppehåll, jag har bott hos alex sen i tisdags, fast det var egentligen inte meningen från början....
     I måndags skjutsade alex ut mig till sommarhuset, jag skulle bo där i några dagar, tänka igenom allt och ta in det, jag har på något sätt ändå inte erkänt för mig själv att pappa är borta.
      Jag var iaf ute vid huset vid klockan sex på kvällen, jag gick inte in i huset förrän klockan sju, då gick jag in i hallen och lämnade mina grejer, sen tog jag en joggingrunda runt ön, det tog knappt en timme, så den är inte särskilt stor, som ni förstår!
     När jag var tillbaka fanns det ingen återvändo, jag var ju trots allt tvungen att duscha. Det var annorlunda mot hur jag kom ihåg det, allt var så vitt, färglöst. Inget liv i huset, jag är ju i och för sig van vid en hel familj där, men ändå.
     Ingen tv, vem har tänkt på det där? Vi har ju inte varit där sen man blev tvungen att ha boxer/parabol och så. Det fanns inte mycket att göra, jag satte mig på gungan i trädgården, grät. Sov.
     Vaknade. Klockan var 02:37. Får panik. Gråter. Rusar ut. Springer till hamnen. Ringer alex. HAn hämtar mig. Åker till honom. Somnar i hans famn, gråtande. Vaknar i hans säng. Klockan är 14:00. Lapp på bordet han jobbar. Sover lite till. Vaknar 17:00 när alex kommer hem.
     Vafan tänkte jag på? Det är ju klart som korvspad att jag aldrig skulle klara en natt där. Inte själv iaf.
     Alex följde med och hämtade mina grejer i huset, han sa att jag fick bo hos honom i några dagar om jag ville. Såklart tackade jag ja, min lägenhet renoveras (fuktskada i delar av hyreshuet så de måste kolla igenom alla lägenheter) och mamma och syster är bortresta.
     Alex väntar, måste gå. Men jag har dragit en viktig slutsats - jag bör nog låta huset vara. så länge.