Hej kära läsare!
Va riktigt nere igår morse, hade liksom noll livslust. Det gick så långt att jag började städa, fatta! JAG! STÄDA! Noway att det brukar ske frivilligt..
     I varje fall hittade jag ett kort på mig när jag var sex, sju år, framför vårt sommarhus i skärgården. Då slog det mig att den har stått öde sen tre år tillbaka, sista sommaren jag var där var jag 14. Plötsligt kände jag att jag var tvungen att åka dit, bara för att, liksom.
    Jag drog mig ner till hamnen och liftade med en jättesjyst kille ut till den lilla ön vårt sommarhus ligger på, han hette Alex och va 19. Dessutom fick han egentligen inte köra båten för sin pappa, men det sa han inte förrän efter vi kommit fram! Annars hade jag faktiskt inte tolererat det, men han gjorde det för min skull, sa han (a). Fler sådana människor, tack!
     När jag närmade mig huset kändes det inte som en lika bra idé längre, jag var tvungen att sätta mig på en bänk för att samla kraft först, sen kom jag upp till huset, det ligger på en kulle.
     Jag gick aldrig in i huset.
     När jag stod framför dörren, och höll i handtaget, kunde jag bara inte öppna. Det var en spärr som tog emot, det gick helt enkelt inte.
     Tårarna vällde upp.
     Paniken vällde upp.
     Hur kom jag på den där jävla kassa idén?
     Nu ville jag bara hem, jag rusade ner till hamnen och tårarna strömmade ner för kinderna, när jag stod vid den lilla hamnens kant slog det mig. Hur fan skulle jag komma hem!?
     Jag skrek, jag vet inte vad, men skrek gjorde jag. Ropade ut till havet, till pappa. Sen satte jag mig på kanten och grät.
     Gruset knastrade. Någon kom gående och satte sig bredvid mig. "Hur är det egentligen?", det var alex. (förlåt att jag är en så svag jävel som inte ens kan se ett hus utan att börja lipa) Jag grät som ett barn mot hans axel, och snorade säkert ner han tröja också. Sen skedde en fantastisk konversation, jag kommer nog aldrig glömma den.
     Jag: Varför är du här? 
     Alex: Hur hade du tänkt komma hem? 
    
     Vi åkte tilbaka till fastlandet strax efter det, sen följde han mig hem - meddela mig, kära läsare, om ni någonsin finner en omtänksammare person. 
     Kära läsare, ni förstår säkert inte varför det var såhär, men jag ska försöka berätta.
     Min pappa dog för tre år sedan, och det sommarhuset var hans allt, så sen dess har vi inte varit där, varken jag, mamma eller min syster. Därför var det så svårt igår. Men jag ska dit igen, någon dag. Det måste jag .

Tack kära läsare, förlåt för det här.